Det har hänt såååååååååååå mycket senaste tiden och kände bara att jag var tvungen att dela med mig till er...

Jag har inte slutat blogga.. Har en annan blogg och jag känner att jag inte passar att skriva här längre. Ätstörningarna känns långt borta nu och jag vill att det ska fortsätta så och jag vet att om jag fortsätter att skriva här och läsa era bloggar så finns det en stor risk att jag faller tillbaka...

Följ gärna med mig på min hälsosamma resa utan ätstörningen på min nya blogg.

Folk i min närhet vet ingenting om att jag haft problem med äs, så håll gärna detta för er själva. Jag litar på er.

Även om jag inte kommer fortsätta blogga på denna bloggen så vill jag att ni ska veta hur tacksam jag är för hur hjälpsamma och stöttande nu varit. Ni är underbara!!

---

Update: Länkar borttagna

Ja, klart som fasiken att jag är livrädd för att ramla ner i ätstörningsträsket igen. Har kämpat med det i över 3 år nu. Men jag gör mitt bästa för att må bra både fysiskt och psykiskt.

Har ökat min dos på antidepressiva dessutom. 100 mg/dag... Så blir inte lika lätt fylld av panikångest om jag äter någonting onyttigt eller liknanade.. Dåligt samvete kan jag iof få.

Nu går det bra. Maten går bra, träningen går bra. Jag mår bra.

Tränat 100 minuter denna veckan(mån&tis) varav 85 minuter vart intensiv träning. Imorgon går jag i skolan i 9 timmar(SJUKT!) så jag kommer nog passa på att ta vilodag då, men sedan blir det träning torsdag, fredag och söndag.

Har fått ett par kommentarer om att jag ska ta det lugnt och så vidare, men för er som inte följt mig under min resa vet ju såklart inte att jag mår otroligt mycket bättre nu än på flera år(när det gäller ätstörningen).

Har gått igenom flera olika sorters ätstörningar. Det började med bantning(läs: svält) som förvärrades och ledde till bulimi som sedan blev lite bättre och därefter led jag av ortorexi men idag känner jag mig nästan(!!!) frisk.. Eller okej, de onda tankarna kring mat, kalorier, vikt osv kommer väl aldrig försvinna helt men det påverkar inte mitt liv på samma sätt längre.


Och läs noga: Jag är inte ute efter att bli underviktig, jag vill bränna fett och bygga muskler. Jag vill bli vältränad och hälsosam.


Jag kan mycket om näring och träning. Jag vet att jag ibland äter för lite men jag försöker att äta ordentligt varje dag. Svältningsdagarna är förhoppningsvis borta ur mitt liv för alltid.

---

Jag tog kontakt med honom. Mitt ex. THE ex.
(Nej, jag och min pojkvän har inte gjort slut, och nej jag vill inte bli tillsammans med mitt ex...)

Men ändå. Vi pratade(chattade) lite.. Han var trevlig. Det verkar gå bra för honom. Jag är glad för hans skull. Har varit jobbigt att se honom go down the bad, bad road. Ni vet, slagsmål, droger osv...

Han sa att det var roligt att höra från mig och att vi får höras snart igen. Jag vet inte om det kommer ske.


Den första kärleken är ju alltid speciell, men kommer den pirriga känslan i magen, som man får när man tänker på honom, någonsin försvinna?

Jag älskar min nuvarande pojkvän(vi har snart vart tillsammans i 2 år, shit!) och jag kan inte se min framtid med någon annan än honom, jag vill ha hans barn, jag gifta mig med honom. Men...

Jag tänker fortfarande på mitt ex. När jag var tillsammans med honom(första gången) så var jag så förälskad att jag aldrig kände hunger. Jag kunde inte äta. SÅ förälskad var jag.
Så var det inte med min nuvarande pojkvän. Hade normala hungerkänslor som alla andra.

Jag drömmer ofta om mitt ex. För några dagar sedan drömde jag att vi träffades i ett klassrum på en bildkurs/matte E prov(drömmar don't make sense!). Vi gick sällskap hem från skolan och jag tog tag i hans hand. Han tittade på mig och jag såg att han var lycklig.
Jag följde med honom hem.
Han sa att han älskade mig. Jag kunde inte säga det tillbaka(i en dröm, jag kunde inte säga det för jag menade det inte!!) Jag bara kramade om honom och sa att jag aldrig kunnat sluta tänka på honom.
Jag kunde inte säga att jag älskade honom. För det gjorde jag inte. Det gör jag inte.

Varför kan jag inte sluta tänka på honom? I mina drömmar säger han hur mycket jag betyder för honom men jag konfirmerar det aldrig. Jag vill inte ha honom, men jag vill att han ska vilja ha mig. Jag vill att han ska tänka på mig lika ofta som jag tänker på honom. Men jag vill inte ha honom.

Hej mina små änglar!

Igår var det julafton. Hur hade ni det igår? En ångestfri dag hoppas jag♥

Jag hade det bra. Mycket bra!

Saknar er.

Ska försöka bli bättre på att uppdatera här. Jag går fortfarande(sakta men säkert) ner i vikt. 61,5 kg senast jag kollade. Hoppas på 58-56 kg innan min nittonde födelsedag i vår. Därefter kommer jag fokusera på att bygga lite muskler och bättre konditionen. Nu ligger min fokus på fettförbränning.


Puss på er alla, och tack LP och skinnylove för era julhälsningar igår♥

Blev inte alls som jag planerat. Gick hem efter första lektionen så matplanen förstördes. Blev våfflor istället. Haha, VA!?

Jaja, orkar inte bry mig. Gott var det iaf!

höhöhö. jag vet att jag sagt att jag inte ska fokusera på viktnedgång längre, men jag vägde mig förut och jag har gått ner. hihihi. glad.

Japp...

För en vecka sedan började jag ta antidepressiv medicin - sertalin.
Känner ingen särskilld verkan än. Men har ju haft lov nu, och vart på semester så jag har inte kännt speciellt mycket stress ändå.

Har läst lite om medicinen och de flesta känner verkan efter ca 4 veckor. Vi får se vad som händer helt enkelt...

Igår bestämde jag och min pojkvän oss för att ta en paus. För att jag behöver det.
Jag kan inte ta hand om någon annan innan jag tar hand om mig själv och ser till att min självkänsla läks.

Om det kommer bli vi i slutändan ändå vet jag inte. Han tror det. Vi får se. Men än så länge älskar jag honom. Det kommer jag nog alltid göra. Han har varit min bästa vän i 4 år.

Än så länge känns det overkligt och vi har inte riktigt kännt på det än. Vi kallar fortfarande varandra älskling och vi är fortfarande i ett förhållande med varandra på facebook, men vi kommer inte att ses. Det kommer inte vara några krav på den andre.

Jag hoppas att detta kommer påskynda min "läkningstid" till att älska mig själv igen.

Känner att jag är på väg in i ännu en ångestattack. Vet inte vad jag ska göra.
Försökte prata med min pappa om att jag kände mig sjukligt stressad men han sa att det är för att jag prioriterar fel.

Jag får skylla mig själv helt enkelt.

Vet inte vad jag ska göra. Det blir svårare att andas och jag har ont i hela kroppen. Hur fan ska jag kunna sova nu?
Ska dessutom jobba imorgon. Hoppas att jag mår bättre då.



--

En klasskompis till mig sa att jag borde säga upp mig. Vi känner varanda inte så bra, men han ser att jag mår skitdåligt av det.
Min psykolog säger detsamma. På varje möte tar hon upp det att visst, det är bra på CV:t, det ger pengar och erfarenhet - men till vilket pris?




Nej. Nu klarar jag inte av att srkiva längre. Fingrarna skakar. Hela jag gör det. P-a-n-i-k!


Kommer gråta mig till sömns inatt. Ni är som enda som vet om det.
Min familj fattar inte hur dåligt jag mår.
Japp. Nu kommer tårarna. Ser inte vad jag skriver.


God natt.

Som ni kanske märkt så har bloggen tagit en vändning.

Från att tidigare ha målet att bli ohälsosamt smal, till att älska sig själv och bli hälsosam.

Jag vet att dem flesta av er vill bryta er ut ur den onda cirkeln av äs-träsket. Jag hoppas att ni vill få en ändring, NU! Förhoppningsvis kommer jag att kunna uppmuntra några av er till detta, och jag ställer gärna upp och lyssna på er om ni behöver prata.

Ni kan maila min på [email protected]


Kram på er!

♥♥♥

Jag utmanar er alla(!) att minst två gånger om dagen ge er själv komplimanger.




Prova i en hel vecka att;
Det första ni gör när ni vaknar och det sista ni gör innan ni somnar, är att säga högt till er själva någonting bra om er själva. Tex "jag är grym, och duger precis som jag är".

Chefen kom på fittarbetsledaren på bar gärning när hon idag började skrika på mig för att jag gjorde fel(världens mest obetydliga fel dessutom), hoppas att hon får sparken snart.

Jag har bara fått i mig en frukost bestående av två mackor, en kiwi och en passionsfrukt.. Så typ 350 kcal.
Borde äta någonting mer men jag är varken sugen eller överdrivet hungrig.

Jag har lipat sönder idag och funderat på om jag ska börja med antidepressiva... Har inte väldigt mycket livslust kvar. Just nu känns det som att det kvittar om jag skulle vakna imorgon eller inte.

Mina föräldrar får hit gäster vilken sekund som helst nu. Jag hatar dom. Och deras barn. Allihop. Varje gång vi umgåtts(flera gånger per år, under hela min barndom) med dessa familjer(5 familjer totalt), så blev jag alltid utanför. Jag har alltid blivit utstött för att jag var näst yngst, så jag tvingades vara med den yngsta av dem alla. Den mest bortskämda, vidriga unge ni kan tänka er. Usch. Jag hatar dom alla. Och deras jävla fittbarn.
Jag tänker inte hälsa på dom. Jag ligger inne i mitt kolsvarta rum(jag älskar att inte ha några fönster) och ska stanna här hela kvällen och natten.

Ikväll ska jag titta på det nya supernatural avsnittet. Den sjätte säsongen har ju satt igång nu! (Dean är ju inte lite het, hade ALDRIG bangat honom. mums.)

Jag ska också titta på Last song och Music and lyrics. Och glömma bort mitt liv. Om så bara för en stund.