Klockan slog precis över till 00.00 när jag började skriva detta inlägget. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, utan jag bara låter fingrarna göra jobbet åt mig. Det får bli vad det blir helt enkelt.

Jag hatar mitt jobb. Jag avskyr att gå dit, och pga jobbet kan jag inte fira min och min pojkväns 1½-års dag. De flesta gästerna(ja, vi måste säga gäster. vi FÅR inte säga kunder, haha) är jättetrevliga och förstående om saker tar tid. Andra ställer sig och skriker på en. Som om det skulle gå snabbare då, eller vad?
Jag känner till och med att det inte är värt pengarna. Men jag har inget val. Jag får helt enkelt bita ihop och köra på. Ska söka nya jobb vid årsskiftet. Hoppas jag får något bättre då med mänsklig lön och mänskliga arbetsförhållanden. Jag gråter ju hipp som happ för att jag hatar det så mycket. Men det får jag ju självklart aldrig säga, säger mamma och pappa. Jag får bita ihop säger dom. Och jämför med hur dom hade det som barn.
Men okok, jag är bortskämd. Jag vet det. Jag har aldrig någonsin behövt kämpa för någonting. Ingenting som har vart riktigt jobbigt iaf.
Jag har ju inte lärt känna så många på jobbet än heller, så det enda plusset med att jobba med folk i min ålder ger mig ju ingenting alls. Än.
Känns som skolan. Jag avskyr att gå dit och mår dåligt bara jag tänker på det. Men nu har jag inget val. Jag kan ju inte skolka från jobbet liksom. Då blir jag ju av med det.



Någon som förstår hur jag känner? (om ni orkat läsa allt)

Nåja. Imorgon ska jag supa. Och snart får jag semester. 2 veckor vid underbara medelhavet. Ångest för att synas i bikini dock. Och rädd för att hamna på bild. På facebook. Jag. Mitt fett. Mina celluliter. Förevigade, exposerade för alla att se. Usch. Nu ryser jag.

Dags att sova. Ska upp tidigt och gå till läkaren. Förhoppningsvis kan dom komma på vad fan det är som har vart fel på mig senaste 8-9 månaderna.